Om boken: 1995 / Friedrich Gorenstein blev känd och fick ett litterärt rykte i juni 1964, när numret av Ungdom publicerades, där berättelsen publicerades " Hus med ett torn" Ankomsten av en ny artist förändrar den här världen åtminstone lite, hjälper en person att bli mer naturlig, det vill säga mer fri, vilket tyvärr inte alltid betyder lyckligare. Det verkar som om den allvarliga och ovillkorliga framgången för den första publiceringen förutsatte efterföljande, men så skedde inte. Livets omständigheter vid den tiden stod som en tom vägg mellan författaren och läsarna och tvingade honom att till sist lämna vårt land. Men fram till mitten av 70-talet kunde hans namn ibland återfinnas på den 16:e sidan av Literary Newspaper i "12 Chairs Club"; Jag minns en historia om en man som kände sig skyldig när han blev förolämpad och slagen. Det är just skuldkänslan, inte bara den konstnärliga gåvan, som förbinder F. Gorenstein med sina föregångares askes inom litteraturen, med den stora och sorgliga traditionen av ryskt sanningssökande. Detta bekräftades i slutet av åttiotalet, när författarens namn återvände till oss, och varje föremål han returnerade intog en stark plats i rampljuset för allmänhetens uppmärksamhet. Man behöver bara nämna romanen "Försoning", publicerad i vår tidning, essän "Min Tjechov", dramat "Tvisten om Dostojevskij", romanerna "Psalm" och "Sängplats". Och en sak till. Det skulle vara orättvist att inte prata om F. Gorensteins "närvaro" på bio, inte särskilt lång, men betydelsefull - han skrev, tillsammans med Andrei Tarkovsky, manuset till filmen "Solaris", tillsammans med Andron Mikhalkov-Konchalovsky - manusen för "Slaves of Love" och "The Seventh bullets". I väntan på ett nytt möte mellan Yunost-läsarna och Friedrich Gorenstein är det värt att minnas och bläddra igenom tio tidningssidor av samma, redan mångåriga debutberättelse - de handlar om en pojke vars mamma dog på vägen. Sorg, kall likgiltighet, ilska, mänsklig osjälviskhet och vänlighet förenades i hans hjärta; allt som livet inte tillåter dig att missa. Och du kan inte stoppa tåget eller hämta andra följeslagare. Det är omöjligt att förändra ödet, vilket inte förgäves prövar vårt mod och värdighet. Vi har en lång väg framför oss och en separation som kommer att förena alla. N. Zlotnikov